Man i sitt hus?

Förra fredagen var jag på After Work med lite kollegor och annat löst folk bl.a. en f.d. kollega.
Just denna kille har nu två gånger slagit mig med häpnad vad gäller mannens förhållande till hemmet och dess sysslor (personen ifråga är född 1983).

Första gången var i somras då jag fick frågan om vi skulle iväg och spela frisbeegolf efter jobbet. Jag svarade att det tyvärr inte gick den dagen eftersom jag hade tvättid. Han reagerade då väldigt frågande inför det faktum att det var JAG som tvättade och inte S. Jag förklarade att vi har delat upp arbetet så att jag tvättar och S stryker. Detta var han fortfarande mycket frågande till och menade att det var "kvinnans jobb" och att jag inte hade "tillräcklig pli på henne". Vitt och brett skröt han om hur han bara behövde sätta sig i soffan framför TV-hockeyn och hålla upp handen så kom hans flickvän och satte en iskall öl i den. Jag sa inget men tänkte för mig själv - yeah yeah gosse lilla, tur att inte alla är som du.

Nu i fredags var det så dags igen, jag kom till krogen klockan 19 och då var grabbarna redan lite lättare i skorna. Jag ursäktade min sena ankomst med att jag var tvungen att städa undan lite hemma eftersom S skulle ha sin syster hem på en Sex and the City-kväll och att jag utlovat avlastning på den punkten. Svaret är unisont från 2-3 killar - "Öööh toffel!!!".
Denna gången kunde jag inte vara tyst och förklarade för det betydligt fjunigare gänget att: "Vänta tills ni blivit lika gamla som mig eller varit tillsammans med ER flickvän i 12 år, då kommer ni förstå innebörden av det lilla ordet diplomati"

Tyngden på dalskidan älskling...

Imorgon styr bilen mot Sälen och Stöten för tre dagars förlösning i pisten. Det skall bli gött att få susa ned för backarna i hukad ställning igen. S skall till Budapest på konferens så jag drar till fjälls mit einem Kollegen. Hur är det man brukar säga nu igen, jo - "När katten drar till Ungern så plockar råttan fram de stora dansskorna".



Såg på en riktigt bra film igår - The Wrestler.

I huvudrollen ser vi Mickey Rourke, han spelar en amerikansk fribrottare som var kungen av wrestling på 80-talet men som nu vid 50 årsålder mer är en tragisk skugga av sitt forna jag. Fastän han borde lagt av för 15 år sedan åker han fortfarande runt och brottas på små skitställen för att få tillvaron och gå runt eftersom brottas är det enda han kan. Verkligheten hinner till slut i kapp honom och han tvingas välja mellan vad som betyder mest i hans liv...

Vad som nästan är ännu mer tragiskt är att detta manuset lika gärna kunde handlat om Mickey Rourke själv som haft en väldigt liknande karriär fast som skådis (och boxare).








Joddi-laddi-hoo....

Close, but no cigar...

Jag och S var hemma hos några vänner igår kväll. Efter att middagen dukats av spelade vi Kampen mellan kvinna och man. Kortfattat går spelet ut på att männen spelar mot kvinnorna och att männen får kvinnofrågor och kvinnorna herrfrågor. Det bär emot att erkänna att tjejerna vann samtliga tre spel men de bjöd också på de största skratten (i herrlägret). På frågan "Nämn namnen på tre av de fyra komikerbröderna Marx" avgavs följande oförglömliga svar: "Jag kan bara Karl", varpå den andra kvinnliga deltagaren följer upp med: "Karl är den enda jag kan också"...





















Karl Marx - kanske inte mest känd för sin humoristiska ådra

En paus i helgens schema

Såhär halvvägs in i helgen är det skönt att ta sig en stund i tv-soffan och titta på en av mina favoritsporter på tv - skidskytte. Det är spänning från start till mål och det svänger på en sekund, den som är i ledningen kan efter en skjutning helt plötsligt ligga på 20 plats. Särskilt kul är det nu när det har lossnat för svenskarna. I skrivande stund leder Björn Ferry (bilden) efter tre skjutningar i dagens jaktstart, tidigare idag blev ACO fyra efter att ha plockat 18 placeringar från start, starkt!

Späckad helg nämndes i titeln på inlägget...
Igår fredag var det After Work med några kollegor och lite annat löst folk. Eftersom jag hade träningsplaner för lördagsförmiddagen så blev det förhållandevis lätt intag och en tidig kväll, vid midnatt promenerade jag de 2,5 kilometrarna hem från Avenyn. I förmiddags, lite trött men inte sliten efter gårdagen, sprang jag och två klubbkamater från orienteringen en 4,5 km bana utanför Partille. Med tanke på formen och att man inte varit i skogen på ett halvår så får jag nog känna mig nöjd. I kväll skall jag och S hem till några vännerpå middag, det brukar bli trevligt och risken finns att det rinner ned några goa droppar igen ;-)
Imorgon syr vi ihop säcken med bortamatch med handbollen, tufft motstånd i Varberg men fan den som ger sig.

Klart för nästa helg -Skidåkning i Stöten, skall bli kul att dra på sig Telemarkslaggen igen...

Hett just nu...

Ingen kan ju ha undgått missa att U ass A äntligen har fått en ny kapten vid rodret - Barack Hussein Obama. Till skillnad från sin föregångare så framstår Obama en bildad, slipad retoriker med sunda värderingar.

Jag har föredragit Obama ända sedan hans kampanj för att bli demokraternas presidentkandidat. Jag hade goda möjligheter att följa med i de avslutande debatterna mellan Hillary Clinton och Barack Obama för ett år sedan och redan då tyckte jag att Obama var mer vad USA behöver...och VÄRLDEN behöver! Jag har alltid tyckt mer om demokrater än republikaner och Clinton är enligt mig den senaste bra presidenten USA haft sen 80-talet och det var nog tur att han lyckades klämma sig in mellan "Gammelbusken" och "Lillbusken". Många sätter nu sin tilltro till den nya administrationen och stora förändringar är förhoppningsvis på väg. Obama har ett osannolikt tungt ok att bära, dels p.g.a. det ekonomiska läget, dels till det i bottenkörda förtroendet för landet ute i världen men framförallt för att han är den första svarta presidenten i USA. Kriser och dåliga rykten har övervunnits förr men den svarta befolkningen har aldrig haft en broder på "the number one spot". It's time for a change...

"You know, one of the hardest parts of my job is to connect Iraq to the war on terror."

George W Bush på CBS News, Washington DC, 6 September, 2006

Avlutningsvis två låtar som gör att jag inte kan sitta still till just nu:

Release me - Agnes

Kickstart my heart - Mötley Crüe

Ropen skalla, Jerringpris åt Kalla...

Vilken höjdarkväll det blev i TV-sportväg va?
Först dammar svenska handbollslandslaget till spanjackerna med en bragdmatch och seger med 34-30. Vår nya "stora lilla" spelare efter Ljubomir Vranjes, Dalibor Doder, pytsar 11 baljor och Sjöstrand spikar igen kassen när det som mest behövs.

Dalibor Doder








Sedan avslutas höjdarkvällen med att Charlotte Kalla vinner Jerringpriset. Jag minns hur jag satt och såg rycket i Val Di Fiemme i direktsändningen förra vintern, och jag fick minst lika mycket ståpäls idag när "pappa" Gunde läste upp Kallas namn.


YES!!!















Charlotte Kalla efter utklassningssegern i Tour de Ski 2008.


PS. Robert Gustafsson - jag fattar inte heller vad som är såååå himla roligt med Björn Gustafsson.

Tankar i ljuset av en pannlampa...

Minst en kväll i veckan tar jag min pannlampa och ger mig ut på en löprunda runt Stora Delsjön. Dels får jag mig ett bra pass, dels får jag rensa skallen där i min ensamhet med endast ljuskäglan från pannlampan som sällskap. Kvällens runda var välgörande men kall, den råa vinden svepte över den isbelagda Delsjön och det bet i kinderna där jag tog mig fram längs den småhala slingan. Efter ett tag kom jag plötsligt att tänka på Kitty i årets Let's Dance. Vad gör hon där överhuvudtaget? Tjejen vill ju uppenbarligen inte vara med, hon tyckte t.ex. att de borde införa auditions. Sedan kommer vi uppenbarligen att få återuppleva samma företeelse som när Lasse Brandeby var med - juryn vill ha ut personen till varje pris och personen vill ut men plötsligt går Sverige man ur huse och telefonröstar som om det vore en Världens Barn-gala. Frågan är bara vem det är som straffas, personen eller publiken? Visst kan det vara kul med folk som vågar vara sig själva och gå sin egen väg men var går gränsen mellan genombrott och genomklappning? Svar: Att vara punk i Let's Dance.









Frihet!

Du cyklar i fel yoghurt...

Min utomhusträning sköter jag uteslutande i ensamhet på asfalt, grus, gräs, snö alternativt i skogen. Min inomhusträning sker desto mer i grupp. Antingen genom en handbollsmatch med högt BMI, eller på LIFE Health & Fitness bland hantlar, livsfarliga maskinkonstruktioner och spinningcyklar. Det sistnämnda momentet kan innebära allt från fröjd till ett helvete beroende på de olika parametrarnas aktuella värde.

Tidpunkt
Morgonpasset, i början av passet förbannar du dig själv för att du utsätter dig för denna sortens chockstart på dagen men mot slutet av passet har kroppen kommit igång och resten av dagen trippar du runt "hög på endorfin"*, nöjd med att du redan tränat idag.

Lunchpasset, du är i regel hungrig redan innan passet och du har kanske stressat på jobbet hela morgonen. Lunchpasset är ett mycket skönt avbrott i dagens arbete men till skillnad från morgonpasset så är du i regel piggare före passet än efter. Viktigt med stabil lunch efter passet för att inte få en låååååång trött eftermiddag på jobbet.

Kvällspasset, normal träningstid men ändå viktigt att du satt i dig ett mellanmål annars blir det jobbigt. Kvällspasset är ett mycket bra recept för en god natts sömn och du bär med dig "duktigkänslan" en bra bit in på morgondagen vilket gör att det är bäst pay off av de olika passen.

Temperaturen
För varmt, nu har jag förvisso en träningstranspiration som en mindre regnskog så för min del funkar det inte alls om det är för varmt, särskilt som man i regel bara har med sig en dryg halvliter vatten i sportflaskan på cykeln - och med min omsättning är den slut efter 1/3 av passet.

För kallt, man kan ju tro att jag som en varm varelse skulle älska kyla i träningslokalen men tyvärr så är ett kyligt rum ofta förenat med ett blåsigt rum då kylanläggningen troligen går på max. Detta medför torr luft - vatten, slurp slurp...

Cykeljäveln
Det finns inte många prylar som jag finner svårare att ställa in. Jag kan inte hjälpa det men jag skulle nog f-n sitta bekvämare med 4 andra personer i en mopedbil än vad jag någonsin lyckats med på en spinningcykel, 4 vred som jag alltid glömmer vad jag ha dem på. ...och var i h-vete har jag gjort av mina SPD-skor...någon???

Musiken
En mycket viktig ingrediens men inte den viktigaste, en bra instruktör kan får dig att glömma vad det är för skit som spelas...fel, en bra instruktör har i regel bra musik!
Schlager, lämpar sig bra för intervaller (ex: Charlotte Perelli - Hero) alternativt nedvarvning (ex. Sonja Aldén - För att du finns)
Radio-pop, lämpar sig bra för "raksträckor" och snabba "uppförskörningar" (ex. Danny, Lady GaGa, September, oktober, november...och annat lättsmält)
Svart-skinnrocks-musik, lämpar sig förvånansvärt bra för tunga "uppförskörningar" (ex. Marilyn Manson - Tainted love, Personal Jesus, Dope show etc...)
"Body Work"-musik, lämpar sig inte för nåt, inte ens att gymma till som det väl är tänkt

Instruktören
A och O för denna motionsform - för en sport är det inte. En bra instruktör får en timme att gå på ett kick, en dålig instruktör gör dig förbannad, besviken och får passet att gå sååååååååååå långsamt och tungt.
"Ewa"-instruktören, av mig uppkallad efter instruktören Ewa på LIFE Åby, by far den bästa instruktören jag kört spinning med. Hon har allt, hon är som en Energizer-kanin och har "det" som gör träningen kul. Rätt musik, roliga övningar, rätt volym på sitt head set, ett jäkla tryck i högtalarna och ger ett mycket gediget intryck att hon vet va f-n hon håller på med, t.ex. när hon ibland under de tyngsta övningarna hoppar av sin cykel kutar ut bland oss andra och pushar, berömmer och motiverar. Är personlig med alla, skämtar och får alla i gruppen att känna sig bekväma.
Vill-vara-Ewa-instruktören, close but no cigar. Gör mycket rätt men når inte enda fram p.g.a. enstaka detaljer. Kan sabba helhetsintrycket enkelt med alldeles för många "Mår ni bra?"..."Jag sa: MÅR NI BRA???", för långa övningar och fippel med skivor och annat som bara funkar utan omsvep för Ewa-instruktören.
Katastrofen, pretty fu**ing far from cigar om vi säger så. Detta är instruktören som kommer sent, får långa tysta pauser i musiken eftersom hon inte förstår stereon, spelar bara "Body work"-musik med ett snitt BPM på 200, ständiga "Mår ni bra"-skrik och som grädde på moset kan hon inte cykla i takt vilket är det absolut största felet man kan ha som spinninginstruktör. De som är där och tränar skall alltid kunna hitta tempot genom att titta på instruktören.

Puh...långt inlägg!

* (Källa - Wikipedia) En studie har visat effekten av endorfin, mätt i milligram morfin injicerat intravenöst, att 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin.

Ordspråket säger: Behandla din omgivning så som du själv vill bli behandlad.

Därför undrar man ju - hur gick tankarna här???

Mycket väsen för ingenting, men...

Tutan från mannen mitt i bilkön, skrivaren på jobbet som är slut på papper, personerna som går i bredd och tar upp hela motionsspåret, den okopplade hunden som "inte är farlig och bara vill hälsa", spårvagnen som kör när du står vid framdörren och har knackat i 5 sek, hissen som alltid befinner sig på översta våningen och du på nedersta, bilisten som inte släpper in dig när du vill byta körfält i den oändliga bilkön som rör sig i 1 km/h, bilisten som kör i 75km/h i ytterfilen på 90-väg, tanten framför dig på ICA som skall betala med 200 kr i mynt och lyckas orsaka stopp i myntbetalningsmaskinen, papperskorgen under diskbänken som är fylld by default, den tomma sista pappersrullen som sitter kvar i hållaren på toaletten, återvinningsstationen som är fylld till bredden när du väl tagit dig för att dra med dig all skit, plastpåsen du bär skiten i som inte kan sorteras in i någon av containrarna på återvinningsstationen, batteriet i MP3-spelaren som tar slut 2 minuter in på löprundan, datorn som alltid hänger sig när det som minst behövs, marknadsundersökningen som ringer mitt i maten...







Varför???

Boktips de luxe

Ungefär klockan 01:00 i natt mönstrade jag av från en 600 sidor lång resa med plattan i mattan. En resa som tagit med mig på en helvetes tripp där fyra från början vilsna unga pojkar får sina vildaste drömmar uppfyllda, är så borta på droger och sprit att de knappt upplever dem, hur de får betala framgångens pris, får sina drömmar krossade, överdoser, död, fängelse, tragik, återuppståndelse, uppgång, fall, girighet. A whole lot of sex and drugs, and now and then also some Rock n' Roll.

Boken heter Mötley Crüe - The Dirt, den är skriven av Neil Strauss och bygger i huvudsak på intervjuer med de fyra ursprungsmedlemmarna Vince Neil, Tommy Lee, Mick Mars och Nikki Sixx. Men även andra inblandade personers berättelser t.ex. John Corabi som under en period ersatte Vince Neil som sångare i bandet, managers och bolagsfolk.
I boken berättar världens genom tiderna mest dekadenta och ökända rockband om hur bandet bildades, sin storhetstid under 80-talet, motgångarna på 90-talet och återkomsten på 2000-talet.

Jag kan varmt rekommendera boken för den som inte är äckelmagad, hyfsat drogromantisk, nyfiken på kändisskapets fram- och baksidor och tycker om berättelser utan omskrivningar. Det är nämligen en mycket målande berättelse som nästan får dig att må illa och får dig att undra hur mycket stryk kroppen tål egentligen.




Betyg: 5 toktunga hårdrocksriff

Och han såg att det var gott, och det vart Leonard Cohen på den andra dagen...

Jag misstänker att de flesta, liksom jag, har ett antal hörnstenar i sin musiksmak. Enstaka låtar som oavsett när som helst på dygnet, oavsett sinnesstämning, man njuter av till fullo. I vissa ögonblick kan de t.o.m. vara en räddande stege upp ur de mörka brunnar som man har en förmåga av att snubbla ned i då och då. Det speciella med dessa utmärkande låtar är att de oftast kommer till en som pusselbitar som passar perfekt i luckan som fanns tillgänglig.

Jag har nog en ovanligt bred smak gällande musik, böcker, film och tv-utbud (något som säkert kommer att tas upp vid ett senare tillfälle) vilket mycket sällan men ändå någon gång då och då kan komma till nytta. Till exempel i Trivial Pursuit eller på min kära fästmös (i fortsättningen här kallad "S") företags årliga julfest som varje år bjuder på en musiktävling vars frågor lätt kunde platsat i Kvitt eller Dubbelt.

Tio musikaliska hörnstenar (låt - artist):

* Faithfully - Journey
* Suzanne - Leonard Cohen
* Macchine da Guerra - Andrea Bocelli
* Coming back to life - Pink Floyd
* My immortal - Evanescence
* Better days - Goo Goo Dolls
* Happy Birthday - Flipsyde
* Ingen kan älska som vi - Grace
* Borta i tankar - The Latin Kings
* Sultans of swing - Dire Straits

...jag noterar snabbt att det inte är något rasande snitt-BPM på dessa låtar.

Slutsats - jag njuter mest av lugn musik!
















Mr Cohen 1969



Till sist tänkte jag kortfattat berätta om hur Leonard Cohen klev in genom min dörr. Jag och två vänner hade gjort en riktig karaterunda på stan för några år sen. Innan dess hade vi gjort plats för drickat med en runda golf. After golf på våran balkong i sommarsolen och vätskan flödade. Innan vi drog in på lokal hade en back dansk öl och merparten av en flaska vaniljvodka fått sätta livet till där i gasset. Rödlätta i hyn fortsatte vi genom sommarnatten med en aldrig sinande törst. Vid pass 05:00 stänger krogen och då sitter väl en efterfest som en smäck tänker den sansade personen. En sk. 50/50 senare (50% vit vodka + 50% röd vodka) var det go'natt med besked för hela sällskapet. Jag knoppade in ganska tungt i min väns soffa och vaknade vid kl.13 dagen därpå med vad Amy Macdonald sjunger i sin låt "This is the life", your head feels twice the size. Då, i ett för den fysiska och psykiska statusen alldeles för ljust rum, slår min vän till med storsläggan och slänger på The Essential Leonard Cohen - vilket uppvaknande, vill han ta livet av mig??? Så dyster musik. Jag kände mer för Thore Skogman än för Cohen just då, framför allt ville jag bara ur min kropp. Låten han spelade var Suzanne, allt annat än ett glädjepiller. Han följde upp med The Partisan, First we take Manhattan och I'm your man, sen knöt han ihop säcken med Hallelujah och adjöss, jag var såld! Det är som med sushi - första gången är det inte gott, andra funkar, tredje smakar det bra och den fjärde längtar man efter...

Och priset går till...

En timme på gymmet gav mig nästan kramp i armarna. Därför var det skönt att bara få rinna ned i soffan och suga i sig årets dos av SM i inbördes beundran - Guldbaggegalan.

Högt och lågt från kvällen:

Pro 1: Johan Glans, ett val extra ordinaire, skötte värdskapet utmärkt - klockrent min humor iofs.
Con 1: Självgoda dramatiker som skall vara SÅÅÅ svåra och inte kan bjuda på sig själva, Torkel Pettersson trillade ned ett par pinnhål på min beundrarskala för sin nonchalanta reaktion på spin off:en "Patrik1,5 (cm)".
Pro 2: Ödmjuka dramatiker som KAN bjuda på sig själva - "MILF:en" Lena Endre t.ex.
Con 2: Ester Martin Bergsmark...ehh, förlåt men det var säkert fler än jag som åt framför tv:n och en kille i svart damklänning sminkad som en östeuropeisk glädjeflicka som avslutar kvällens magplask till tacktal med "jag vill tacka alla som knullar i parker" går inte hand i handske med lax, färskpasta och pestoröra...sorry!
Pro 3: Eva Röse, Fares Fares, Maria Lundqvist, Mikael Persbrandt, Cecilia Frode, Michael Segerström, Johan Rabeus och Björn Gustafsson.
Con 3: Claire Wikholm och Stina Ekblad samt att inte De ofrivilliga fick en enda bagge!









Väger tydligen 1,2 kg.

Patrick Ekwall kan inte simma...

Tack för att ni finns på nätet Aftonbladet!

För det mesta tar jag ganska lätt på den mängd samhällsinformation som kan tillhandahållas genom http://www.aftonbladet.se/ men se, idag kommer den äntligen till nytta. Tack vare dem så kan jag nu gladeligen undvika ett program på tv med största sannolikhet.

I afton kl.21:30 startar nämligen en ny programserie på TV4 Sport som självdistanserat döpts till Ekwall Synar. Där skall Peter André-frisyren Ekwall försöka dra fram hemligheter ur våra heta svenska idrottsstjärnor - först ut är Emma Igelström...men vänta nu slutade inte hon 2005???

Enligt http://www.aftonbladet.se/ skall "Let's Dance Patrick" även avslöja en av sina mörkaste hemligheter, en redig bomb som kommer orsaka svallvågor världen över - han kan inte simma...

I Sverige kan ungefär 90 procent av befolkningen simma enligt Svenska Livräddningssällskapet. Hur stor del av befolkningen som tycker att vinröda sammetskostymer är snyggt framgår dock inte.

Det är inte lätt att vara ödmjuk när man inte flyter...