Korta, lite stressade kommentarer om kvällens schlageromgång:
Plagiaten:
Star Pilots - kolla länken http://www.youtube.com/watch?v=FY2WxSNuU_8
Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng - kolla länken http://www.youtube.com/watch?v=oy_WY62X_OY
Tappra försöket:
Thorleifs - Skinnkostym, axlarna vid öronen, supertight skjorta och ABBA-komp på flygeln.
Kvällens skräll (och enligt mig glädjeämne): Malena Ernmans direktkvalificering till Globen-finalen.
Humorinslaget var grymt, hiphop-parodin kommer jag att titta på på youtube många gånger :-)
http://www.youtube.com/watch?v=hVj1wK70Whw
Bästa låtarna gick till final och de näst bästa till andra chansen...
Grym låt men inte schlagermaterial - Sarah Dawn Finer!
lördag 28 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Plagiat???
I lördags kändes det som att plagierandet i Melodifestivalen nådde nya höjder. Mikael Rickfors körde förvisso en ny version av sin egna låt Vingar (kanske lite långskott men likheter fanns), och både EMD och BWO levererade låtar som man nästan kunde sjunga med i första gången man hörde dem. Värst var dock Molly Sandéns bidrag. Kolla in denna länken och se om delar av versen känns igen... http://www.youtube.com/watch?v=3cjV5dTaE6U, sen kollar du in denna http://www.youtube.com/watch?v=C5dvqKTAMK0 för refrängen...
Jag är bara tvungen att saxa lite från Guldhedens hemsida gällande vår handbollsmatch i fredags kväll: "Vinst, kämpainsats. Busen Per-Åke gick med i Kristoffers röda kort klubb. Fick sitta på läktaren sista 17 minuterna i andra halvlek..."
Ja jävlar, det är stark tobak i divsion 5 hahaha...
Jag har sedan ett par dagar en parallell blogg i vilken jag reflekterar över mitt lilla viktprojekt och där kan ni följa med lite hur det går om ni vill:
http://xtravagranntdetblir.blogspot.com/
Jag är bara tvungen att saxa lite från Guldhedens hemsida gällande vår handbollsmatch i fredags kväll: "Vinst, kämpainsats. Busen Per-Åke gick med i Kristoffers röda kort klubb. Fick sitta på läktaren sista 17 minuterna i andra halvlek..."
Ja jävlar, det är stark tobak i divsion 5 hahaha...
Jag har sedan ett par dagar en parallell blogg i vilken jag reflekterar över mitt lilla viktprojekt och där kan ni följa med lite hur det går om ni vill:
http://xtravagranntdetblir.blogspot.com/
måndag 16 februari 2009
En i rännan, en i taket och alla lösa går om...
I fredags begav sig hela klanen ut i det civila mörkret för att få utlopp för sina aggressioner på en såkallad Bowling Alley. Undertecknad låg länge med och tampades om segern men öl, slutspelsnerver, öl och öl gjorde att jag inte lyckades knyta ihop säcken riktigt ordentligt. En snullen andraplats blev det istället och först tänkte jag ställa till med en Abrahamian och slänga klotet på mattan och gå där ifrån men jag tyglade mig eftersom jag bara hade mig själv att skylla. Via en välmättande buffé på Amazing Thai hamnade vi till slut på Brasserie Lipp vid ett bord klätt med papper och en burk kritor. Ganska snart var bordet fullt med signaturer, lustiga figurer och annat som väller ur vuxna människor med 2 promille.
Lördagen a.k.a. Alla Hjärtans Dag hade sina lågvattenmärken men även en tilltagen topp.
Jag ägnade ca:90 minuter i minusgrader med att byta 3 lampor på fransosen (vår bil) och konstaterar återigen att fransmännen måste vara tokiga. Viner och ostar kan dom, men dom skall ge fan i att bygga bilar...och jag skall ge fan i att köpa dom ;-)
På kvällen bar det ut på restaurang med ett par vänner. Tapas på La Sombrita som sköljdes ned med 2 karaffer vin och några öl. Lättare på foten gick vi sedan vidare till Bitter och avlutade kvällen framåt midnatt. Rumpmasen i det andra paret dammade av en riktig gammal klassiker - Tom Collins, själv gjorde jag som varje dekadent rock lover, en straight Jack Daniels i ett alldeles för stort tumblerglas.
Söndagen ägnades mest framför TV:n där jag konstaterar att Helena Jonsson enkelt läker de brustna svenska skidhjärtan som lidit under alpina VM genom att ta guld på jaktstarten vid Skidskytte VM i Sydkorea. Vidare tog jag en sväng upp till Skatås för att reparera fredagens och lördagens tillfogade skador i löparspåret.
På kvällen en god middag till reprisen av Melodifestivalen och jag antecknar en ny favorit på rockhimlen - H.E.A.T.
S föll stenhårt för Cookies n' Beans som dock inte lyckades ta sig vidare, men de har vi garanterat inte hört det sista av - jag bara älskar rösten hos sångerskan som även frontar ett annat band - Oh Laura...
PS. Fråga mig inte vad Markoolio gjorde där men det var lite kul med spin-offen på Rysslands vinnande bidrag från förra året med en violinist och en konståkare.
Björn, jag skulle gärna skriva om vår Bra/Rätt/Viktigt/Kul vs. Dåligt/Fel/Ointressant/Tråkigt-lista, men fel personer kan komma att se mitt inlägg så jag hoppar det...mähähähähä ;-)
Lördagen a.k.a. Alla Hjärtans Dag hade sina lågvattenmärken men även en tilltagen topp.
Jag ägnade ca:90 minuter i minusgrader med att byta 3 lampor på fransosen (vår bil) och konstaterar återigen att fransmännen måste vara tokiga. Viner och ostar kan dom, men dom skall ge fan i att bygga bilar...och jag skall ge fan i att köpa dom ;-)
På kvällen bar det ut på restaurang med ett par vänner. Tapas på La Sombrita som sköljdes ned med 2 karaffer vin och några öl. Lättare på foten gick vi sedan vidare till Bitter och avlutade kvällen framåt midnatt. Rumpmasen i det andra paret dammade av en riktig gammal klassiker - Tom Collins, själv gjorde jag som varje dekadent rock lover, en straight Jack Daniels i ett alldeles för stort tumblerglas.
Söndagen ägnades mest framför TV:n där jag konstaterar att Helena Jonsson enkelt läker de brustna svenska skidhjärtan som lidit under alpina VM genom att ta guld på jaktstarten vid Skidskytte VM i Sydkorea. Vidare tog jag en sväng upp till Skatås för att reparera fredagens och lördagens tillfogade skador i löparspåret.
På kvällen en god middag till reprisen av Melodifestivalen och jag antecknar en ny favorit på rockhimlen - H.E.A.T.
S föll stenhårt för Cookies n' Beans som dock inte lyckades ta sig vidare, men de har vi garanterat inte hört det sista av - jag bara älskar rösten hos sångerskan som även frontar ett annat band - Oh Laura...
PS. Fråga mig inte vad Markoolio gjorde där men det var lite kul med spin-offen på Rysslands vinnande bidrag från förra året med en violinist och en konståkare.
Björn, jag skulle gärna skriva om vår Bra/Rätt/Viktigt/Kul vs. Dåligt/Fel/Ointressant/Tråkigt-lista, men fel personer kan komma att se mitt inlägg så jag hoppar det...mähähähähä ;-)
tisdag 10 februari 2009
What goes up must come down...
Vikt, för många är det bara ett ord som vilket som helst utan någon särskild belastning. Men för väldigt många står det ordet för en näst intill livslång kamp mot sig själv och vågen. Vissa har till synes samma mathållning som en kanin och lyckas ändå inte tappa de irriterande extrakilona, andra har motsatta problemet - oavsett hur mycket de än trycker i sig så vägrar kroppen lägga på sig ett enda hekto. Jag tillhör den första gruppen även om jag inte äter som en kanin, min övervikt har med min dåliga karaktär att göra och är (som i de flesta fall) ett kosthållningsproblem. Min fördel är att jag alltid varit en väldigt fysiskt aktiv person så komma igång med träning, vilket är en av nycklarna till en lägre vikt och för många en väldigt stor och svår omställning, har aldrig varit något av mina problem. Jag har i stort sett, förutom under ett halvår 2007, alltid varit fysiskt aktiv och ganska mycket dessutom, så mina problem är rent kostrelaterade.
Kortfattad historia:
Som liten var jag ganska normalviktig. Det var när jag var runt 9-10 som jag började bli större än medelbarnet. Orsaken till detta var utan tvekan mina föräldrar, dels har de själva så länge jag kan minnas varit överviktiga av samma anledning, det berömda sockersuget. Jag är ett ensambarn så jag var väl bortskämd och fick det jag ville ha - ville jag ha godis så fick jag det, antagligen för att de själva ville det. När jag nådde tonåren hade jag följande smickrande värden: 165cm/85kg. I åttonde klass bestämde jag mig för att gå ned i vikt och samtidigt som jag drog iväg på längden rasade kilona vilket gjorde att jag gick från ytterlighet till ytterlighet (från tjock till spinkig). Jag började träna hårt och åt väldigt lite (en klar ätstörning). Värden i början av nionde klass: 184cm/63kg. Eftersom jag var en elitsatsande handbollspelare så tränades det hårt och mycket - jag blev tvungen att börja äta mycket mer för att orka träna. Under den kommande 10-årsperioden skulle jag vilja säga att jag var "normalviktig": 185cm/84-88kg.
När jag närmade mig trettio var jag trött på handboll och varvade ned till lägre divisioner, jag hade dock börjat springa mycket några år tidigare så det jämnade väl ut sig. Dock åt jag mer än vad jag brände och sakta gled jag över 90-strecket. Mellan 2004-våren 2007 låg jag och pendlade mellan 88-95kg beroende på hur mycket jag tänkte på vikten. Jag kände mig lite överviktig men inte farligt. Våren 2007 gick jag in i väggen vilket jag berättat om tidigare och jag blev tvungen att sluta träna helt och hållet då jag inte mentalt klarade av fysisk belastning. Jag var tvungen att till varje pris hitta lugnet och började njuta av det mesta. Detta tillsammans med medicinering resulterade i tio extrakilon och min nya toppnotering lyder på 106,5kg !!! Denna vikt nåddes någon gång under sommaren 2008. Samtidigt som man blir tyngre så blir det jobbigare att springa och träna, det blir en negativ spiral likt den positiva som uppstår åt andra hållet - lättare i vikt = lättare att träna.
Jag har tagit tag i viktproblemet igen och idag visade vågen 100,4kg. Jag har i stort sett slutat med sötsaker, jag äter mer medvetet och tränar regelbundet.
På måndag skall jag och S på ett infomöte på Xtravaganza för nu j-vlar skall jag (vi) ned till matchvikt igen för första gången på många år!
Kortfattad historia:
Som liten var jag ganska normalviktig. Det var när jag var runt 9-10 som jag började bli större än medelbarnet. Orsaken till detta var utan tvekan mina föräldrar, dels har de själva så länge jag kan minnas varit överviktiga av samma anledning, det berömda sockersuget. Jag är ett ensambarn så jag var väl bortskämd och fick det jag ville ha - ville jag ha godis så fick jag det, antagligen för att de själva ville det. När jag nådde tonåren hade jag följande smickrande värden: 165cm/85kg. I åttonde klass bestämde jag mig för att gå ned i vikt och samtidigt som jag drog iväg på längden rasade kilona vilket gjorde att jag gick från ytterlighet till ytterlighet (från tjock till spinkig). Jag började träna hårt och åt väldigt lite (en klar ätstörning). Värden i början av nionde klass: 184cm/63kg. Eftersom jag var en elitsatsande handbollspelare så tränades det hårt och mycket - jag blev tvungen att börja äta mycket mer för att orka träna. Under den kommande 10-årsperioden skulle jag vilja säga att jag var "normalviktig": 185cm/84-88kg.
När jag närmade mig trettio var jag trött på handboll och varvade ned till lägre divisioner, jag hade dock börjat springa mycket några år tidigare så det jämnade väl ut sig. Dock åt jag mer än vad jag brände och sakta gled jag över 90-strecket. Mellan 2004-våren 2007 låg jag och pendlade mellan 88-95kg beroende på hur mycket jag tänkte på vikten. Jag kände mig lite överviktig men inte farligt. Våren 2007 gick jag in i väggen vilket jag berättat om tidigare och jag blev tvungen att sluta träna helt och hållet då jag inte mentalt klarade av fysisk belastning. Jag var tvungen att till varje pris hitta lugnet och började njuta av det mesta. Detta tillsammans med medicinering resulterade i tio extrakilon och min nya toppnotering lyder på 106,5kg !!! Denna vikt nåddes någon gång under sommaren 2008. Samtidigt som man blir tyngre så blir det jobbigare att springa och träna, det blir en negativ spiral likt den positiva som uppstår åt andra hållet - lättare i vikt = lättare att träna.
Jag har tagit tag i viktproblemet igen och idag visade vågen 100,4kg. Jag har i stort sett slutat med sötsaker, jag äter mer medvetet och tränar regelbundet.
På måndag skall jag och S på ett infomöte på Xtravaganza för nu j-vlar skall jag (vi) ned till matchvikt igen för första gången på många år!
fredag 6 februari 2009
Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen....
Förra helgen var det ett sjujäkla tryck i Sälen, denna veckan har varit ett rent helvete - låt mig utveckla...
För att få lite bakgrund hur allt hänger ihop får man bege sig tillbaka till vårvintern 2007.
Jag hade haft en otroligt stressig höst/vinter på jobbet, tränade ganska hårt och festade måttligt. Natten mellan söndag och måndag, efter ett helgskidläger i Värmland inför Vasaloppet 07, fick jag plötsligt något som kändes som en hjärtattack. Tryck över bröstet, armar och ben domnade bort, hjärtklappning, yrsel, andnöd och en otrolig dödsångest. Jag tänkte att nu är det slut, jag var helt övertygad och försökte desperat väcka S som givetvis inte fattade någonting. Efter någon minut avtog attacken och skakad och chockad över vad jag just varit med om hade jag svårt att somna igen. Till slut fick jag åter ett lugn och började somna in, PANG så kom det igen, samma symtom. Detta upprepades ytterligare en gång under natten och jag var helt slut när jag gick till jobbet på måndagen. Jag förstod till slut att det måste vara stressrelaterat för jag var i BRA form vid den här tiden. En månad senare, tre dagar innan Vasaloppet och en direkt efterföljande 4 veckors Sydafrika-semester var det dags igen, på jobbet. Samma symtom. Jag fick tag i min kollega Urban som körde mig till akuten på Sahlgrenska. Mitt EKG var klockrent, 39 i vilopuls och värden som en elitidrottare, jag fattade ingenting - jag måste ju ha fått en hjärtinfarkt eller nåt???
-Det du har fått är stressframkallad panikångest, det är ingen som helst fysisk fara med dig du kan vara helt lugn - lycka till på Vasaloppet...
Semestern var fantastisk men mot slutet började jag bli väldigt lättstött vilket bl.a. en "parkeringsvakt" fick smaka av. Väl hemma var det dags för fest hos några vänner på påskafton - jag blev mer än nödvändigt berusad. På påskdagen var jag och S på lunch hos mina föräldrar. Helt plötsligt kom en attack från ingenstans, den följdes upp av en enorm frossa och det var bara att åka hem och bädda ner mig. Veckan efter på jobbet var jag helt disfunktionell och kände en enorm oro. En kollega gav mig rådet att åka till Psykakuten - han hade en vän som haft samma sak och hade fått Zoloft (sertralin = lyckopiller) vilket hade hjälpt honom att komma ur sin ångest. På psykakuten fick jag för första gången tala med en psykolog, stenarna började falla av mig men jag var ändå skakis och kände oro och nedstämdhet - min panikångest hade övergått i s.k. klinisk depression. För att korta av lite så har jag fått behandling för detta genom Kognitiv terapi och medicinsk behandling genom Setralin som jag tar dagligen än idag men i en mycket mindre dos (25mg/dag).
Idag är jag under normala omständigheter helt fri från symtom och lever ett helt normalt liv...men!
Om jag tröttar ut kroppen, t.ex. genom upprepade festkvällar (Sälen) så bryter jag ned mitt reservlager av Serotonin och jag kan få kortvariga depressioner (1-7 dagar) vilket jag alltså drabbats av denna veckan. Detta har hänt en gång tidigare och det var efter en långweekend i Åre med jobbet för ett knappt år sedan.
Slutsats: Sicken jävla amatör man är som inte fattar att det inte går att röja som om man vore 18 längre. Hoppas jag lär mig mer av denna smällen än den förra...
För att få lite bakgrund hur allt hänger ihop får man bege sig tillbaka till vårvintern 2007.
Jag hade haft en otroligt stressig höst/vinter på jobbet, tränade ganska hårt och festade måttligt. Natten mellan söndag och måndag, efter ett helgskidläger i Värmland inför Vasaloppet 07, fick jag plötsligt något som kändes som en hjärtattack. Tryck över bröstet, armar och ben domnade bort, hjärtklappning, yrsel, andnöd och en otrolig dödsångest. Jag tänkte att nu är det slut, jag var helt övertygad och försökte desperat väcka S som givetvis inte fattade någonting. Efter någon minut avtog attacken och skakad och chockad över vad jag just varit med om hade jag svårt att somna igen. Till slut fick jag åter ett lugn och började somna in, PANG så kom det igen, samma symtom. Detta upprepades ytterligare en gång under natten och jag var helt slut när jag gick till jobbet på måndagen. Jag förstod till slut att det måste vara stressrelaterat för jag var i BRA form vid den här tiden. En månad senare, tre dagar innan Vasaloppet och en direkt efterföljande 4 veckors Sydafrika-semester var det dags igen, på jobbet. Samma symtom. Jag fick tag i min kollega Urban som körde mig till akuten på Sahlgrenska. Mitt EKG var klockrent, 39 i vilopuls och värden som en elitidrottare, jag fattade ingenting - jag måste ju ha fått en hjärtinfarkt eller nåt???
-Det du har fått är stressframkallad panikångest, det är ingen som helst fysisk fara med dig du kan vara helt lugn - lycka till på Vasaloppet...
Semestern var fantastisk men mot slutet började jag bli väldigt lättstött vilket bl.a. en "parkeringsvakt" fick smaka av. Väl hemma var det dags för fest hos några vänner på påskafton - jag blev mer än nödvändigt berusad. På påskdagen var jag och S på lunch hos mina föräldrar. Helt plötsligt kom en attack från ingenstans, den följdes upp av en enorm frossa och det var bara att åka hem och bädda ner mig. Veckan efter på jobbet var jag helt disfunktionell och kände en enorm oro. En kollega gav mig rådet att åka till Psykakuten - han hade en vän som haft samma sak och hade fått Zoloft (sertralin = lyckopiller) vilket hade hjälpt honom att komma ur sin ångest. På psykakuten fick jag för första gången tala med en psykolog, stenarna började falla av mig men jag var ändå skakis och kände oro och nedstämdhet - min panikångest hade övergått i s.k. klinisk depression. För att korta av lite så har jag fått behandling för detta genom Kognitiv terapi och medicinsk behandling genom Setralin som jag tar dagligen än idag men i en mycket mindre dos (25mg/dag).
Idag är jag under normala omständigheter helt fri från symtom och lever ett helt normalt liv...men!
Om jag tröttar ut kroppen, t.ex. genom upprepade festkvällar (Sälen) så bryter jag ned mitt reservlager av Serotonin och jag kan få kortvariga depressioner (1-7 dagar) vilket jag alltså drabbats av denna veckan. Detta har hänt en gång tidigare och det var efter en långweekend i Åre med jobbet för ett knappt år sedan.
Slutsats: Sicken jävla amatör man är som inte fattar att det inte går att röja som om man vore 18 längre. Hoppas jag lär mig mer av denna smällen än den förra...
måndag 2 februari 2009
Veni Vidi Vici
Det blev en minst sagt lyckad helg i Stöten...åtminstonde utanför pisten.
Eftersom Kung Bore bestämde sig för att ta ett stadigt tag om kronjuvelerna på nordvästra Dalarna så lockade skidåkningen måttligt, men vi var i backen, det var vi...
Både fredag och lördag spelade No Tjafs på Brasseriet, det enda utestället i Stöten, och för att sammanfatta in brief så kan man säga att det var boots mot pung och ett hejdlöst jävla go... Ibland är det skönt att få släppa på ordentligt och bli lite 18 igen, men det är också rackarns skönt att återvända till 32!
Eftersom Kung Bore bestämde sig för att ta ett stadigt tag om kronjuvelerna på nordvästra Dalarna så lockade skidåkningen måttligt, men vi var i backen, det var vi...
Både fredag och lördag spelade No Tjafs på Brasseriet, det enda utestället i Stöten, och för att sammanfatta in brief så kan man säga att det var boots mot pung och ett hejdlöst jävla go... Ibland är det skönt att få släppa på ordentligt och bli lite 18 igen, men det är också rackarns skönt att återvända till 32!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
