Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen....

Förra helgen var det ett sjujäkla tryck i Sälen, denna veckan har varit ett rent helvete - låt mig utveckla...

För att få lite bakgrund hur allt hänger ihop får man bege sig tillbaka till vårvintern 2007.
Jag hade haft en otroligt stressig höst/vinter på jobbet, tränade ganska hårt och festade måttligt. Natten mellan söndag och måndag, efter ett helgskidläger i Värmland inför Vasaloppet 07, fick jag plötsligt något som kändes som en hjärtattack. Tryck över bröstet, armar och ben domnade bort, hjärtklappning, yrsel, andnöd och en otrolig dödsångest. Jag tänkte att nu är det slut, jag var helt övertygad och försökte desperat väcka S som givetvis inte fattade någonting. Efter någon minut avtog attacken och skakad och chockad över vad jag just varit med om hade jag svårt att somna igen. Till slut fick jag åter ett lugn och började somna in, PANG så kom det igen, samma symtom. Detta upprepades ytterligare en gång under natten och jag var helt slut när jag gick till jobbet på måndagen. Jag förstod till slut att det måste vara stressrelaterat för jag var i BRA form vid den här tiden. En månad senare, tre dagar innan Vasaloppet och en direkt efterföljande 4 veckors Sydafrika-semester var det dags igen, på jobbet. Samma symtom. Jag fick tag i min kollega Urban som körde mig till akuten på Sahlgrenska. Mitt EKG var klockrent, 39 i vilopuls och värden som en elitidrottare, jag fattade ingenting - jag måste ju ha fått en hjärtinfarkt eller nåt???
-Det du har fått är stressframkallad panikångest, det är ingen som helst fysisk fara med dig du kan vara helt lugn - lycka till på Vasaloppet...
Semestern var fantastisk men mot slutet började jag bli väldigt lättstött vilket bl.a. en "parkeringsvakt" fick smaka av. Väl hemma var det dags för fest hos några vänner på påskafton - jag blev mer än nödvändigt berusad. På påskdagen var jag och S på lunch hos mina föräldrar. Helt plötsligt kom en attack från ingenstans, den följdes upp av en enorm frossa och det var bara att åka hem och bädda ner mig. Veckan efter på jobbet var jag helt disfunktionell och kände en enorm oro. En kollega gav mig rådet att åka till Psykakuten - han hade en vän som haft samma sak och hade fått Zoloft (sertralin = lyckopiller) vilket hade hjälpt honom att komma ur sin ångest. På psykakuten fick jag för första gången tala med en psykolog, stenarna började falla av mig men jag var ändå skakis och kände oro och nedstämdhet - min panikångest hade övergått i s.k. klinisk depression. För att korta av lite så har jag fått behandling för detta genom Kognitiv terapi och medicinsk behandling genom Setralin som jag tar dagligen än idag men i en mycket mindre dos (25mg/dag).

Idag är jag under normala omständigheter helt fri från symtom och lever ett helt normalt liv...men!

Om jag tröttar ut kroppen, t.ex. genom upprepade festkvällar (Sälen) så bryter jag ned mitt reservlager av Serotonin och jag kan få kortvariga depressioner (1-7 dagar) vilket jag alltså drabbats av denna veckan. Detta har hänt en gång tidigare och det var efter en långweekend i Åre med jobbet för ett knappt år sedan.

Slutsats: Sicken jävla amatör man är som inte fattar att det inte går att röja som om man vore 18 längre. Hoppas jag lär mig mer av denna smällen än den förra...