What goes up must come down...

Vikt, för många är det bara ett ord som vilket som helst utan någon särskild belastning. Men för väldigt många står det ordet för en näst intill livslång kamp mot sig själv och vågen. Vissa har till synes samma mathållning som en kanin och lyckas ändå inte tappa de irriterande extrakilona, andra har motsatta problemet - oavsett hur mycket de än trycker i sig så vägrar kroppen lägga på sig ett enda hekto. Jag tillhör den första gruppen även om jag inte äter som en kanin, min övervikt har med min dåliga karaktär att göra och är (som i de flesta fall) ett kosthållningsproblem. Min fördel är att jag alltid varit en väldigt fysiskt aktiv person så komma igång med träning, vilket är en av nycklarna till en lägre vikt och för många en väldigt stor och svår omställning, har aldrig varit något av mina problem. Jag har i stort sett, förutom under ett halvår 2007, alltid varit fysiskt aktiv och ganska mycket dessutom, så mina problem är rent kostrelaterade.

Kortfattad historia:

Som liten var jag ganska normalviktig. Det var när jag var runt 9-10 som jag började bli större än medelbarnet. Orsaken till detta var utan tvekan mina föräldrar, dels har de själva så länge jag kan minnas varit överviktiga av samma anledning, det berömda sockersuget. Jag är ett ensambarn så jag var väl bortskämd och fick det jag ville ha - ville jag ha godis så fick jag det, antagligen för att de själva ville det. När jag nådde tonåren hade jag följande smickrande värden: 165cm/85kg. I åttonde klass bestämde jag mig för att gå ned i vikt och samtidigt som jag drog iväg på längden rasade kilona vilket gjorde att jag gick från ytterlighet till ytterlighet (från tjock till spinkig). Jag började träna hårt och åt väldigt lite (en klar ätstörning). Värden i början av nionde klass: 184cm/63kg. Eftersom jag var en elitsatsande handbollspelare så tränades det hårt och mycket - jag blev tvungen att börja äta mycket mer för att orka träna. Under den kommande 10-årsperioden skulle jag vilja säga att jag var "normalviktig": 185cm/84-88kg.
När jag närmade mig trettio var jag trött på handboll och varvade ned till lägre divisioner, jag hade dock börjat springa mycket några år tidigare så det jämnade väl ut sig. Dock åt jag mer än vad jag brände och sakta gled jag över 90-strecket. Mellan 2004-våren 2007 låg jag och pendlade mellan 88-95kg beroende på hur mycket jag tänkte på vikten. Jag kände mig lite överviktig men inte farligt. Våren 2007 gick jag in i väggen vilket jag berättat om tidigare och jag blev tvungen att sluta träna helt och hållet då jag inte mentalt klarade av fysisk belastning. Jag var tvungen att till varje pris hitta lugnet och började njuta av det mesta. Detta tillsammans med medicinering resulterade i tio extrakilon och min nya toppnotering lyder på 106,5kg !!! Denna vikt nåddes någon gång under sommaren 2008. Samtidigt som man blir tyngre så blir det jobbigare att springa och träna, det blir en negativ spiral likt den positiva som uppstår åt andra hållet - lättare i vikt = lättare att träna.

Jag har tagit tag i viktproblemet igen och idag visade vågen 100,4kg. Jag har i stort sett slutat med sötsaker, jag äter mer medvetet och tränar regelbundet.
På måndag skall jag och S på ett infomöte på Xtravaganza för nu j-vlar skall jag (vi) ned till matchvikt igen för första gången på många år!