Och han såg att det var gott, och det vart Leonard Cohen på den andra dagen...

Jag misstänker att de flesta, liksom jag, har ett antal hörnstenar i sin musiksmak. Enstaka låtar som oavsett när som helst på dygnet, oavsett sinnesstämning, man njuter av till fullo. I vissa ögonblick kan de t.o.m. vara en räddande stege upp ur de mörka brunnar som man har en förmåga av att snubbla ned i då och då. Det speciella med dessa utmärkande låtar är att de oftast kommer till en som pusselbitar som passar perfekt i luckan som fanns tillgänglig.

Jag har nog en ovanligt bred smak gällande musik, böcker, film och tv-utbud (något som säkert kommer att tas upp vid ett senare tillfälle) vilket mycket sällan men ändå någon gång då och då kan komma till nytta. Till exempel i Trivial Pursuit eller på min kära fästmös (i fortsättningen här kallad "S") företags årliga julfest som varje år bjuder på en musiktävling vars frågor lätt kunde platsat i Kvitt eller Dubbelt.

Tio musikaliska hörnstenar (låt - artist):

* Faithfully - Journey
* Suzanne - Leonard Cohen
* Macchine da Guerra - Andrea Bocelli
* Coming back to life - Pink Floyd
* My immortal - Evanescence
* Better days - Goo Goo Dolls
* Happy Birthday - Flipsyde
* Ingen kan älska som vi - Grace
* Borta i tankar - The Latin Kings
* Sultans of swing - Dire Straits

...jag noterar snabbt att det inte är något rasande snitt-BPM på dessa låtar.

Slutsats - jag njuter mest av lugn musik!
















Mr Cohen 1969



Till sist tänkte jag kortfattat berätta om hur Leonard Cohen klev in genom min dörr. Jag och två vänner hade gjort en riktig karaterunda på stan för några år sen. Innan dess hade vi gjort plats för drickat med en runda golf. After golf på våran balkong i sommarsolen och vätskan flödade. Innan vi drog in på lokal hade en back dansk öl och merparten av en flaska vaniljvodka fått sätta livet till där i gasset. Rödlätta i hyn fortsatte vi genom sommarnatten med en aldrig sinande törst. Vid pass 05:00 stänger krogen och då sitter väl en efterfest som en smäck tänker den sansade personen. En sk. 50/50 senare (50% vit vodka + 50% röd vodka) var det go'natt med besked för hela sällskapet. Jag knoppade in ganska tungt i min väns soffa och vaknade vid kl.13 dagen därpå med vad Amy Macdonald sjunger i sin låt "This is the life", your head feels twice the size. Då, i ett för den fysiska och psykiska statusen alldeles för ljust rum, slår min vän till med storsläggan och slänger på The Essential Leonard Cohen - vilket uppvaknande, vill han ta livet av mig??? Så dyster musik. Jag kände mer för Thore Skogman än för Cohen just då, framför allt ville jag bara ur min kropp. Låten han spelade var Suzanne, allt annat än ett glädjepiller. Han följde upp med The Partisan, First we take Manhattan och I'm your man, sen knöt han ihop säcken med Hallelujah och adjöss, jag var såld! Det är som med sushi - första gången är det inte gott, andra funkar, tredje smakar det bra och den fjärde längtar man efter...